Cancer drabbar hela familjen



– När mamma sa att hon fått bröstcancer blev jag rädd. Nu kommer hon att dö, tänkte jag. Emil Palmqvist, 22 år, berättar om familjens betydelse.

Emil är 22 år och kommer klädd i snickarbyxor med verktygen hängande runt höfterna. Han har semester från jobbet som lastbilschaufför, och lägger nu plattor i det som ska bli hans och flickvännens gemensamma hus och hem. En farbror hjälper till att måla och svärmor tapetserar. Nu har Emil tagit ett par timmar ledigt för att prata om hur det var när familjen drabbades av cancer. För när mamma Ingela för fyra år sedan upptäckte sin bönformade tumör i höger bröst påverkade det hela familjen.

Minns beskedet
Han minns mycket väl när han och systrarna Josefin och Malin fick reda på att mamma var sjuk.

– Vi satt hemma hela familjen och tittade på tv. Plötsligt sa mamma ”jag har bröstcancer”. Hjälp! Kommer mamma att dö nu? tänkte jag. Men mamma sa att utvecklingen har gått framåt. Och bara för att man får bröstcancer behöver det inte betyda att man kommer att dö.

– Men det är klart att man blev brydd. Hur kommer det att gå nu? Usch, det var inget kul! Jag blev väldigt orolig för hur det skulle bli. Mest rädd var jag för att mamma skulle dö. Det kändes inte kul att tänka så.

Pratade inte speciellt med någon
Emil pratade inte särskilt mycket med föräldrarna om sina rädslor, men han undrade desto mer inombords.

Kompisarna ville han inte heller prata med om sin mammas sjukdom. Han berättade att hon fått cancer och den spontana kommentaren var: ”Åh, fy f-n! Va’ jobbigt”. De frågade inte så mycket och det tyckte Emil var bra. Han ville helst vara i fred. Kamratskapet fungerade som vanligt.

När man är tonåring och det händer något dramatiskt såsom en cancersjukdom kan det bli så att antingen blir man väldigt familjebunden eller också vänder man familjen ryggen därför att tillvaron har blivit för svår.

Ville vara mer med familjen
– Jag kände att jag ville vara mer med familjen. Vi måste finnas för mamma för att stötta och trösta. Hans systrar tyckte likadant. De var väldigt engagerade och gjorde mamma sällskap vid behandlingarna. Men Emil avstod.

– Det värsta jag vet är att se när de sticker nålar i folk, så jag var aldrig med. Däremot kändes det mycket bättre när hon var opererad och det onda var borta.

Mamma Ingelas råd: Gör vad du vill - nu! Till dig som fått diagnosen bröstcancer har Ingela Palmqvist några ord på vägen: Livet tar inte slut i och med en bröstcancerdiagnos. Tillvaron kan bli bättre än om du aldrig hade fått den! Bestäm dig för att meningen är att du nu ska bli frisk även om du liksom jag lever i ständig ovisshet om huruvida sjukdomen ska komma tillbaka eller inte. Hetsa inte upp dig över småsaker som inte har någon nämnvärd betydelse för dig. Jag skjuter inte upp det jag vill göra. Det är nu som gäller. Sluta umgås med negativa människor som suger musten ur dig, som är negativa och gnäller på allting. Ta tillvara på livet!

Mammas öppenhet hjälpte
Det som också underlättade för honom var att mamma Ingela berättade alltid öppet och ingående om vad hon varit med om vid sina besök på sjukhuset, vad behandlingarna innebar och vad som väntade henne. Hon var ärlig i sina informationer, något som kändes bra för Emil och gjorde honom tryggare.

– Mamma är så envis så jag kände på mig att det kommer att gå bra. Hon är en kämpe.

Emil var 18 år när Ingela opererades. Hela bröstet togs bort. I dag har hon en protes i behån. Ett par peruker ligger kvar i byrålådan som hon behövde vid cytostatikabehandlingen. Håret har förstås vuxit ut igen och den naturliga färgen är grå. Men med lite assistans av hårfärgningsmedel är hon lika blond som någonsin.

Pappa har förändrats
– Mamma har inte förändrat särskilt mycket, säger Emil. Möjligen var hon lite känsligare under behandlingstiden. Pappa däremot är förändrad. Förr jobbade han jämt. Nu är han mer med mamma. Behöver hon hjälp med städning eller annat så finns han alltid där. De gör mer tillsammans.

Emil är nog samma Emil, tror han.
– Möjligen lever jag mer för dagen. Skjuter inte på framtiden det jag vill göra. Och så månar jag ännu mer om familjen och vår gemensamma tid. Emil hinner med några råd till såväl föräldrar som tonårsbarn trots att husbygget väntar.

Emils råd
– Föräldrarna får inte glömma barnen! Det är alltid mamma eller pappa man helst vill vara nära då det händer något svårt. Som tonåring måste man se till att vara med – att finnas. Det tycker jag.

» Läs också: "Jag saknar inte mitt bröst"

text: Marita Önneby Eliasson, redaktör Rädda Livet
Foto: Mats Åstrand