Forskningen i går:
Första pusselbitarna i lådan

Man kan få uppfattningen att cancerforskningen går ganska långsamt framåt, men i själva verket har det skett en enorm utveckling, en kunskapsexplosion. Den ökade kunskapen har emellertid inte ännu resulterat i bättre behandling inom hela cancerområdet. Gapet mellan vad forskarna vet och hur de kan omsätta sin kunskap i klinisk verksamhet är ännu stort.

Vilket forskningsfält ligger närmast en botande behandling?
– En svår fråga, svarar Bengt Westermark, ordförande i Cancerfondens forskningsnämnd. Jag är inte säker på att vi kommer att hitta ett botemedel, en botande behandling – kanske inte mot någon cancer. Min gissning är att det blir fråga om kombinationer av läkemedel som är riktade mot specifika förändringar i tumörceller, de gendefekter som man har hittat i cellerna. Men det är långt dit.

– Jag tror inte att kirurgi och strålbehandling inom överskådlig tid har spelat ut sin roll. Ingenting tyder på det, utan det kommer att vara kombinationerna som ger ett positivt utslag. Så vi kommer att fortsätta att leva med att man opererar, strålar och ger tilläggsbehandling i form av läkemedel vid många olika tumörformer.

Är det en god kunskap att allt fler cancersjukdomar visar sig hänga ihop med arvet?
– Den är dels god, dels svårhanterlig. Att det finns ärftliga syndrom som leder till hög frekvens av cancer har vi vetat länge. Det som är nytt är att vi har hittat generna, till exempel BRAC1 och BRCA2 i bröstcancer.

– Man kan hoppas på att fynden av ”cancergener” kan användas för att utveckla läkemedel, och de är på väg. Thomas Helleday forskar på detta; hans forskning är till stor del finansierad av Cancerfonden. Sedan finns det antagligen en hel uppsjö av gener – som ensamma eller i kombination med andra gener – leder till en ökad eller minskad risk för cancerutveckling i förhållande till någon slags genomsnittsmänniska, påpekar Bengt Westermark.

– Både Per Hall och Henrik Grönberg forskar på detta. De försöker hitta generna som står för en ökad risk att utveckla viss bröst- och prostatacancer, men där man inte med säkerhet kan säga att det endast handlar om en eller ens flera tumörgener. Det kanske måste till andra faktorer för att tumörgenen ska få genomslag, det räcker alltså inte med att man har den genen för att man med 100 procents tillförlitlighet kan säga att man ska utveckla cancer. Den kan medföra en ökad risk, men det är inte säkert att man utvecklar sjukdom. Andra faktorer, till exempel miljö- och livsstilsfaktorer, kan spela stor roll i samverkan med arvet.

Vad visste forskarna för 20 år sedan?
– 1987 hade vi börjat få en ordentlig inblick i mekanismen för tumörutveckling, säger Bengt Westermark. Ett nytt fynd var då gengruppen som kallas onkgener, som har en central roll vid cancerutveckling. Dessa var identifierade i tumörer på människa. Man hade också börjat förstå hur normala celler reglerar sin tillväxt och på vilket sätt de kan undvika att bli till cancerceller, det vill säga att få en oreglerad tillväxt. Man började också förstå att det fanns något som man kallade suppressorgener. Det är gener som förhindrar eller undertrycker cancerutveckling.

– Om man ser den molekylära, cellulära och genetiska bakgrunden till cancerutveckling som om det vore att lägga ett pussel så hade vi för 20 år sedan kommit så långt som till att ha tagit av lockat till pussellådan och hittat några bitar som passade ihop. Man kunde se att det blev ett hus där och en häst där, men hela himlens pusselbitar fanns kvar i lådan.

– Vi befann oss fortfarande i början av en utvecklingslinje som har nått väldigt långt i dag. Hur långt vet vi inte eftersom vi ännu inte har hela kunskapen. Det kan fortfarande vara något som dyker upp som vi inte har kunnat förutse.

Finns det någon kunskap som du för 20 år sedan förväntade dig att forskarna skulle känna till i dag utan att det har blivit så?
– När vi har den kompletta kunskapen om vad som är fel i tumörceller i jämförelse med andra celler så kommer det att vara mycket lättare att undervisa i tumörbiologi, sade jag till läkarstudenterna. Där hade jag fel. Nu när vi har så mycket kunskap att det egentligen går att berätta en komplett historia så är den så fruktansvärt komplex. Verkligenheten är så mycket mer komplicerad än vad i alla fall jag kunde föreställa mig.

– I cellregleringen finns dessutom väldigt många fler dimensioner. Det är många substanser som på olika sätt interagerar med varandra där slutprodukten styrs av koncentrationer, lokalisation i cellen och det som vi kallar för affinitet, alltså hur hårt bindningar uppstår eller lossnar. Celltyp, små modifieringar, cellens förhållande till omgivningen – allt är så oerhört komplext. Att det skulle vara så svårt hade jag inte föreställt mig för 20 år sedan.

» Läs även om dagens cancerforskning
» Läs även om framtidens cancerforskning

text: Marita Önneby Eliasson, redaktör Rädda Livet, december 2007