Cancervacciner är ett område i snabb utveckling

Det pågår en intensiv utveckling av cancervacciner. Det i år lanserade vaccinet mot humant papillomvirus, HPV, är bara ett exempel.

Cancervacciner kan delas in i två huvudgrupper: förebyggande och terapeutiska, det vill säga behandlande. Förebyggande vacciner, som hepatit B och HPV-vaccinerna, förhindrar infektioner som kan ge upphov till cancer.

Förebyggande vaccin mot vissa väldefinierade genetiska förändringar i ärftliga cancerformer som bröstcancer eller tjocktarmscancer kommer förmodligen också att kunna framställas. Men det dominerande utvecklingsområdet kommer att bli behandling av cancer med terapeutiska vacciner.

Den mesta forskningen i dag görs på vacciner som kan användas i behandlingen av cancer som redan uppkommit. Det finns många lovande substanser för dessa så kallade terapeutiska vacciner, men än har inga läkemedel registrerats.

Vaccin består av kroppsfrämmande ämnen, så kallade antigen, som stimulerar immunförsvaret. Antigenet gör att antikroppar och mördarceller bildas och skyddar kroppen mot främmande organismer, till exempel ett virus.

Vacciner har många fördelar jämfört med traditionella läkemedel. De är vanligtvis biverkningsfria och lätta att administrera och det behövs ingen komplicerad utrustning eller specialtränad personal.

Professor Rolf Kiessling är en av Sveriges främsta experter på tumörimmunologi och professor i experimentell onkologi och verksam vid Karolinska Universitetssjukhuset Solna.

Vad är det som är så svårt när det gäller att få fram ett vaccin?
– När det gäller terapeutiskt, behandlande, vaccin är det mycket svårt att få fram ett tumörvaccin som fungerar. Tumörcellerna är till största delen ”kroppsegna”. Det innebär att kroppen till varje pris vill undvika att reagera mot dessa, då denna reaktion kan betraktas som en autoimmun reaktion och ge svåra biverkningar. Det svåra är att få fram ett vaccin som kan komma runt de spärrar som kroppen har mot autoimmuna reaktioner.

– Det förebyggande vaccinet Gardasil mot humant papillomvirus, HPV, och livmoderhalscancer, var i jämförelse lättare att få fram eftersom dessa tumörer är orsakade av virus. En immunologisk reaktion mot virus är lättare att framkalla med vaccination, då denna reaktion inte har de spärrar som en reaktion mot de kroppsegna tumörcellerna har.

Varför har inget genombrott skett för cancer utöver vaccination för vissa virusorsakade cancerformer?
– Svårigheten ligger just i att tumörcellerna är kroppsegna och det gäller därför att manipulera de reglerande mekanismer som kroppen har för att reagera mot tumörvaccinet. Dessutom är det svårt att behandla patienter med tumörsjukdom med vaccin och immunterapi i allmänhet, eftersom dessa patienter har nedsatt immunförsvar till följd av sjukdomen.

– Ett stort antal humana tumörantigen har klonats och karakteriserats och det pågår hundratals kliniska försök att använda dessa som cancervaccin.

Förutsätter ett vaccin att cancern är betingad av en infektion eller vad vaccinerar man mot?
– Nej, de flesta cancerformer är inte framkallade av infektioner; en allmän uppfattning är att det kanske kan röra sig om 15–20 procent som är det. Men tanken är att kunna vaccinera mot de så kallade tumörantigen som finns på cancercellerna.

Det är kanske stamceller som i första hand ska angripas för att cancer ska kunna botas. Hur ska ett vaccin kunna göras mot celler som är så "ursprungliga" och så generella?
– Det här är den heta frågan just nu när det gäller forskning om behandling av cancer. Man söker alltså efter unika egenskaper hos dessa tumörstamceller som gör att de kan angripas med målinriktad cancerterapi, som immunterapi. Det stora problemet är då, som frågan antyder ovan, hur man med en sådan terapi ska kunna undvika att även de normala stamcellerna skadas, säger professor Rolf Kiessling.

I Sverige inriktas vaccinutvecklingen framför allt på kolorektal cancer, kronisk lymfatisk leukemi, myelom, bukspottkörtelcancer, malignt melanom, bröst- och ovarialcancer samt prostatacancer.

text: Lars Abelin, frilansjournalist och Marita Önneby Eliasson, redaktör Rädda Livet, december 2007
foto: Daniel Holking