Cecilia Arving forskar om stödsamtal för bröstcancerpatienter

Behovet för en patient att ”bli sedd”, att få rehabiliterande stödsamtal, var utgångspunkten för Cecilia Arvings forskning vid institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap, Uppsala universitet.

179 bröstcancerpatienter deltog i en studie och delades in i tre grupper. En tredjedel fick stödsamtal med en sjuksköterska, en tredjedel med en psykolog och resten fick ”rutinstödet”, det vill säga remiss till kurator vid behov.

Cecilia Arvings hypotes var att sjuksköterskor och psykologer skulle ha likvärdigt resultat, alltså att patienterna skulle få lika bra stöd vem de än talade med. Men det visade sig att patienterna skattade att de haft större nytta av samtalen med sjuksköterskorna när det gällde behandlingsinformation och kunskaper om sjukhuset, om vården och dylikt.

– Där har vi sjuksköterskor en klar fördel, säger Cecilia Arving. Vi vet hur det går till, kan berätta om ”hur det brukar vara”, ge exempel på hur behandlingen kan påverka patienterna.

Två sjuksköterskor, Cecilia och en kollega, plus två psykologer genomförde stödsamtalen. Samtliga patienter kontaktades efter operation, när de kom till klinken för fortsatt behandling. De erbjöds samtal och alla som tackade ja lottades in i de tre grupperna.

Första stödsamtalet ägde rum samma vecka som behandlingen startade. Man gick då igenom en psykosocial checklista – tog upp oro inför behandlingen, hur relationerna med familj, vänner och arbetskamrater fungerade, med mera. Samtalens fokus var hela tiden på diagnosrelaterade problem, men sjukskrivning och andra praktiska saker i relation till behandlingen togs också upp.

Antalet samtal var inte bestämt på förhand, patienterna fick så många de önskade. Varje samtal varade 45–60 minuter. Några kom bara för det första samtalet, andra för tre-fyra stycken; den som hade flest samtal kom 23 gånger. Tiden för samtalskontakten var dock begränsad till två år. Under denna period fick patienterna fylla i fyra frågeformulär om hur de upplevde resultatet av samtalen.

– Hela 68 procent av dem svarade att de blivit hjälpta av stödsamtalen! Jag kunde också konstatera att interventionsgruppernas samtal hade mycket positiva effekter på patienternas livskvalitet och kunskap om behandling jämfört med den tredje gruppen som fick ”standardvården”. Interventionsgrupperna hämtade sig också snabbare från upplevelser av posttraumatisk stress. 75 procent av patienterna uppgav att de bland annat känt oro och ångest under behandlingen.

Att stödsamtalen var positiva för patienterna står alltså fullt klart efter Cecilia Arvings forskning. Samtalen är också jämförelsevis billiga, 5 000 kronor per patient. Hennes forskning har bidragit till att onkologiska kliniken i Uppsala nu startat en psykosocial mottagning med två sjukskötersketjänster, där man nu erbjuder stödsamtal.

Cecilia Arving har nyligen tillträtt en tjänst på institutionen för onkologi, radiologi och immunologi där hon ska lägga upp en webbaserad utbildning i forskningsmetodik för specialistsjuksköterskor.

– Jag vill också gärna själv fortsätta att forska på vad man skulle kunna spara på att erbjuda fler samtal. Jag tror att man skulle kunna hämta hem vinster i vården på att ge kvinnor stöd för att klara av sin bröstcancer bättre. Plus att det naturligtvis skulle vara till fördel för den enskilde patienten.

– Att ha tid med patienten är det viktigaste. Därför tror jag att stödsamtal kan underlätta för dem att komma tillbaka till ett normalt liv så fort som möjligt.

Tre korta frågor Vad var roligast respektive svårast med ditt avhandlingsarbete? – Det roligaste var att skriva! Jag tyckte verkligen om att sitta och formulera texten. Plus att få vidareutbildning förstås. – Det svåraste var att det var ett väldigt ensamt och osäkert jobb. Varför sökte du dig till onkologin? – Egentligen var jag tveksam när jag fick mitt första jobb, en tjänst på onkologiska kliniken i Uppsala 1989. Jag kände mig osäker, det verkade ”farligt” att jobba med cancerpatienter. Men jag upptäckte snart att det var mycket stimulerande. Patienterna gav mig en positiv bild av människors styrka och kraft som gjorde att jag stannade kvar inom cancervården. Har du hunnit med någon fritid under avhandlingsåren? – Ja, jag är duktig på att disciplinera mig. Jag har insett att ingen annan än jag själv sätter gränserna! Och så har jag fått god hjälp med markservicen av min man och vår 12-årige son. Vårt sommarhus på Öland har varit ett andningshål, säger Cecilia Arving.

text och foto: Ingrid Jacobsson, frilansjournalist , oktober 2007