Möt Jan-Erik Damber - prostatacancerforskare

Jan-Erik Damber och hans forskargrupp försöker i studier på såväl patienter som i laboratorietest att kartlägga de mekanismer som ligger bakom att prostatacancercellerna blir okänsliga för hormonbehandling. Detta brukar ske i det slutliga stadiet för patienter med prostatacancer. Möjligheterna till behandling är då begränsade.

– Fokus i min forskning ligger framför allt på angiogenesen, det vill säga den process i kroppen som understödjer nybildning av blodkärl från befintliga blodkärl. Angiogenes är även fundamental för tillväxt och spridning av elakartade tumörer. Den äger rum och karaktäriserar den sista utvecklingsfasen av sjukdomen.

– Vi studerar också hur den fasen i detalj är reglerad. Dessutom försöker vi förstå hur tumörerna sprider sig och bildar dottertumörer.

Målet i forskning är att få kunskap om vad det är som gör att prostatacancer utvecklar ett hormonoberoende och alltså inte längre svarar på hormonell behandling.

Varje månad kommer en forskare att presenteras här på Cancerfondens webbplats. Det kan vara en huvudansvarig i en större forskargrupp eller en i laget. Presentationen kan också handla om någon som erbjudits en forskartjänst finansierad av Cancerfonden.

Serien inleds med professor Jan-Erik Damber i Göteborg.

Jan-Erik Damber har sedan början av 1990-talet fått cirka 14 miljoner kronor i anslag från Cancerfonden för sin forskning. Trots denna siffra ser han ändå de ekonomiska resurserna som den största svårigheten i forskningen.

Bristen på sparad vävnad från bortopererade prostatatumörer är annars ett ständigt bekymmer. Detta beror bland annat på att tumörer i den fas som intresserar Damber inte opereras. Tillgången på vävnad blir därför begränsad.

– Men någon egentlig kris i forskningsarbetet kan jag nog inte erinra mig.

Inga djupa dalar alltså, men som forskare kan man väl ha en arbetshypotes som visar sig inte stämma?

– Ja, det händer ganska ofta. Hypotesen går inte att bekräfta i experiment. Det är väl också så att experiment ofta får ett annat utfall än vad man förväntat sig.

För några veckor sedan upptäckte Damber och hans kolleger att tumörceller som är motståndskraftiga - resistenta - mot androgener, det vill säga manliga könshormoner, växer bättre hos kastrerade försöksdjur (saknar androgener). Tillförsel av androgener till dessa försöksdjur hämmar tillväxten.

– Det förvånade oss något och denna nya kunskap medförde att vi fått ett nytt sätt att tänka. Spännande att upptäcka att androgener hämmar prostatacancer i en viss fas av sjukdomen.

Då började han också grunna på om det möjligen är så att kontrollen av prostatacancer är annorlunda i själva prostatakörteln om man jämför med metastaser?

Forskarhjärnan fick ett tillskott i sin egen frågebank.

Arbetet i dag
Patienter vill gärna se snabba och goda resultat. Kan Dambers forskning direkt omsättas i patientarbete?

– En del av min forskning är direkt inriktad på kliniska frågeställningar. Exempelvis arbetar vi mycket med att försöka identifiera nya metoder att ställa prognos och att ge än mer korrekt behandling. 

Det är svårare att forska i dag än när Damber började sin forskarkarriär för ungefär 35 år sedan, säger han. Projekten har blivit mer resurskrävande och pengarna räcker oftast inte till allt man vill forska på.

– Med åren har jag också blivit mer kritisk, vilket naturligtvis både är en fördel och en nackdel. Färre överraskningar men å andra sida också färre meningslösa försök.

Vision om en ny behandling
Visionen för varje forskare är väl att bättre förstå problemen som identifierats och leda denna kunskap till bättre behandling av patienter.

Hur ser då färdplanen ut för att nå dit. Jan-Erik Damber pekar på hårt arbete. Uthållighet och noggrannhet i arbetet blandat med ett mått av envishet är hans eget recept.

– I min värld så relateras ju också forskningen till användbarheten i vården av patienter. 

I Dambers vision och arbetsplan ingår också funderingar på hur han ska vara för att bli en bra forskare.

– Eftersom jag dagligen träffar patienter med obotlig sjukdom drömmer jag om att någon gång kunna berätta om ”ny behandling” som verkligen innebär en skillnad.

Forskaren och privatpersonen
Att han blev forskare har han sin äldre bror att tacka för. Brodern började läsa medicin och inspirerade honom till en läkarexamen.

– Började forska under läkarutbildningens första år, nästa år är det 30 år sedan jag disputerade. Det känns som om jag hållit på med forskning hela mitt vuxna liv.

Jan-Erik Damber började som amanuens på fysiologiska institutionen vid Umeå universitet och blev då involverad i ett projekt.

– Därefter har jag upplevt forskning som något oerhört roligt, de är nog det viktigaste skälet till att jag fortsatt.

Fyra korta frågor Om du inte hade blivit läkare/forskare vad hade du då valt för yrke? – Litteraturvetare. Var bor du? – I Göteborg, mitt i stan. Familj? – Tre vuxna barn från tidigare äktenskap och är nu sambo med Christina. Om du får en dag ledig vad gör du helst då? – Läser en god bok, promenerar i skogen, fiskar, lyssnar på operamusik, spelar golf eller tennis.

text: Marita Önneby Eliasson, redaktör Rädda Livet, maj 2007

Varje månad under 2007 kommer en forskare att presenteras här på Cancerfondens webbplats. Det kan vara en huvudansvarig i en större forskargrupp eller en i laget. Presentationen kan också handla om någon som erbjudits en forskartjänst finansierad av Cancerfonden.